Gravid & Cancerbeskedet.

Jag fick mitt cancerbesked i samband med att jag upptäckte att jag var gravid med mitt andra barn.

Hej babes! Ett sådant besked som jag fick önskar jag inte ens ” min värste fiende”  som ordspråket säger. När man är gravid ska man skutta fram på rosa moln, som att man har huvudrollen i en musikal.  För mig blev det att ena dagen var jag gravid, jag var vital, jag SKAPADE liv.  Andra dagen hade jag cancer, jag var sjuk och jag var kanske DÖDLIGT sjuk.

Glädjen var enorm då graviditetstest efter graviditetstest visade på positivt resultat. Jag kunde inte tro det. Jag kunde inte bli med barn på naturlig väg. Jag hade precis genomgått en IVF behandling. Och min son var ju bara ett år. En mens hade jag haft! En ynka pytteliten mens. Hur var det möjligt? Och nu var jag gravid igen?

Test efter test köpte jag, tills min man snällt men bestämt bad mig bokstavligen att ”sluta kissa på dina pengar, Anette, alla test visar samma sak”. Jag minns att vi hoppade och skuttade av glädje. Samuel ska få ett syskon, Samuel ska få ett syskon. Jag kände mig starkast i hela världen. Min kropp fungerade äntligen. Jag kunde visst bli gravid genom att LIGGA!  Min kropp kändes vital, oövervinnerlig och klok på något sätt. Lyckan var total. Min man var lika glad som jag. Vi hade alltid velat ha två barn. Äntligen gick allting på räls.

Dagen efter hade jag tid på Sahlgrenska Universitetssjukhus. Jag hade ett tryck i halsen som stört mig sedan några år tillbaka och jag skulle äntligen få besked vad som var orsaken till trycket.

När den gamla läkaren sedan berättade, med sammanbiten min i sitt ansikte, medans min son sprang omkring i rummet, full av liv, att jag hade cancer, sköldkörtelcancer, höll jag på att trilla av stolen.

Jag? Cancer? Jag som är så … stark!   Jag som är — gravid! Jag som är så himla mycket… mamma! Jag har en ettårig son. Jag har en bebis i magen. Jag kan inte ha cancer. Inte nu. Det PASSAR inte! Jag är gravid. Jag är mamma åt ett barn. Jag kan inte ha cancer nu förstår du. Jag har inte tid för det! Inte nu. Jag har små barn som behöver mig.

Kommer jag att dö?

Jag minns att jag inte kunde tänka klart, tusentals förskräckliga scenarier skapades framför mig. Jag kände på min mage. För några timmar hade jag fått  en nyhet som kunde vara ett mirakel, en tid av glädje och firande, och nu, bara en dag senare hängde allt på en skör tråd.

Cancer, ett ord så kort, hotande och kraftfullt. Cancer, något som höll på att ta min fars liv, attackerade nu även mig. Det kändes som att livet rann i från mig.

Jag vet vad cancern gör med en människa. Jag har sett på nära håll hur den kan greppa tag i en och kramar om halsen hårt, hur den långsamt kan strypa livet ur en. Den gjorde det på min pappa, skulle den göra det på mig också?

Det kändes otroligt mörkt och tungt. Skulle få jag leva och se min son växa upp? Kunde jag ge honom det syskon som just hade blivit skapat?

Så gick jag på ett ögonblick från att ha fått en av de bästa nyheterna i mitt liv, till den värsta, inom loppet av några timmar.

Min kropp som bara en timma innan hade svävat på rosa moln efter gravidbeskedet, hade nu rasat ner på botten i den allra djupaste avgrund man kunde tänka sig. Cancerhelvetet. Liv och död på bara några minuter.

Jag minns att jag kom hem, la mig i sängen och skrek i kudden. Jag skrek i säkert 10 minuter. Tills min röst var alldeles sprucken. Tills det inte gick att skrika mera. Då skrek jag lite till. Och när jag bara kunde pipa ut några hesa skrik, så skrek jag ännu mera. Sedan ställde jag mig upp.  Skakade på axlarna. Torkade bort tårarna. Boxade till kudden. Nu skulle ”Bekämpa cancern fighten” börja. Denna dag kommer jag aldrig att glömma, men det känns samtidig bra att ha skrivit ner den på detta sätt, då dagen också är täckt av något slags chockartad dimma, om du förstår vad jag menar?.

Här sitter jag i dag. Nästan tre år senare, en glad, frisk mamma till två vackra barn. Det som kändes så tungt då, är så mycket lättare i dag. Om det finns någon där ute, i en liknande situation, hoppas jag att mitt inlägg kanske kan ge dig lite kraft, man tar sig ut ur mörka hål! Ge det bara lite tid. Tappa inte hoppet. Stora kramar kära läsare, massor med kärlek / Love love love